Festångest

Så var det 2 dagar kvar tills den stora klinikfesten. Det var säkert sju år sedan sist jag gick på en sådan fest men i år hade jag lagt mig ledig. Temat för i år är "Bling Bling, Glitter och Glamour". Problemet är att jag inte känner mig särskilt glittrig. Känner inte riktigt för att gå men min närvaro avkrävdes särskilt i år. Man hade gjort upp planer för mig att deltaga i skönsång inför avtackningen av en läkare. Jag försökte desperat att få folk att förstå att min sångröst håller endast i duschkabinen och att man inte kommit så långt i den medicinska vetenskapen avseende trummhinnetransplantationer men från festkommittén slog man ironisk nog dövörat till. Till trots ställde jag upp plikttrognast. Det är ju trots allt tingens ordning att rangen lyder Gud-Konungen-Överläkaren. Sedan när överläkaren valde att åka och fiska istället för att deltaga på festen föll en stor sten från mitt hjärta. Men det är försent att backa ur från festen nu. Vad göra? Maken har fått en hemsk förkylning, kan det smitta? Det är åter jobbkväll och det är dags att skrida till verket.

Jobbhelg

Så var det dags. Jobba, jobba, jobba. Hela helgen fram till måndag. Konstigt att man liksom sätter sitt liv under en jobbhelg på paus och när sedan måndagen, helgens sista arbetspass tagit slut så trycker man på play igen. Har hämtat våran husvagn idag. Den har tyvärr inte rullat många kilometer de senaste två åren pga av flytt och annat men den gick glatt framåt som en rälsbuss från 50-talet. Eftersom vi inte haft någon vidare semester de senaste två åren har jag lite tankar på en liten imaginärsemester. Vi flyttar helt sonika ut i husvagnen på gården och låtsas att vi befinner oss helt annorstädes. Eftersom vi är bra på att förtränga och glömma så borde detta inte vara något problem. Nu ska en trött Sadoma sova.

Utveckling

Jo så var jag här igen efter 11 dagar av tystnad. Semestern tog abrupt slut och verkligheten hann i kapp mig. Problemet var att jag inte hann i kapp verkligheten. Jag hade liksom inte förberett mig på att ledigheten skulle ta slut. Hela tiden så har jag känt att jag skulle behövt en eftersemester alltså en form av semester från semestern. Just idag känns det dock som jag är i fas med mig själv och jag hoppas att den känslan varar ett slag. Kom nyss hem från våran utvecklingsdag. Landstinget hade älskvärdheten att inbjuda oss till Tylöbäck Hotell och Konferensanläggning. Vi behandlade ämnen som framtiden, mål, visioner och allt annat som hör en utvecklingsdag till. Det bjöds på kaffe, lunch, middag och även om restaurangen såg ut som ett marketenteri eller en skolbespisning så var dock maten utsökt. Kan rekommenderas. Vädret passade ju också på att vara fint dagen till ära. En rolig grej var att alla sjukgymnaster från sjukhuset var där och hade utvecklingsdag samtidigt som oss. Vi beblandade oss inte sådär flitigt utan bara nickade lite igenkännande i markan. En annan sak som slog mig var att medan sjukgymnasterna satt och hade lektion. Ja, lektion det vet jag förståss inte med all säkerhet men de satt som om de vore på en lektion med en lärarinna bakom katedern som pekade med pekpinnen och skrev på tavlan. Vad gjorde sjuksköterskorna då? Jo, drack sprit och rökte. Ja inte bara några få sjuksköterskor det var alla sjuksköterskor och undersköterskor! Medan sjukgymnasterna hade tipspromenad och något vad som såg ut som orientering vad gjorde vi då. Jo... drack sprit och rökte. När sedan sjukgymnasterna hade lagt sig för att sova efter sitt antagligen sista uttömmande möte slash lektion klockan 23.00. Vad gjorde vi då? Jo... ni gissade rätt, drack sprit och rökte. När hela sjukgymnastikkåren sov som små lamm i sina sängar senare på natten. Vad gjorde vi då? Jo lekte Sanning eller Konsekvens, och.... drack sprit och rökte. Är det nått fel på oss eller är vi oseriösa? Tylöbäck H&K hade underbara sängar som man sov gott i. Men i natt så vakande jag till vid två tillfällen. Första gången med en gigantisk kramp i ena vaden. Jag kunde inte skrika ut min smärta eftersom jag hade en rumskamrat och denne antagligen skulle vakna vettskrämd och dessutom så var detta första gången vi sov i samma rum, så självkontroll var ett måste. Krampen släppte dock inte utan jag fick utdela flera kraftiga karateslag över vaden för att bryta krampen. Jag har fortfarande lite ont i vaden. Uppvaknande numero två var när min rumskamrat harklade till lite, sedan värre och värre som om han hade en slemklump i halsen och sedan därefter tre fyra gånger som om han satt en PET flaska i halsen. Då vakande jag till på riktigt men tänkte händer det en eller två gånger till så tänder jag lampan och kollar livstecken. Jag började gå igenom Heimlich manöver i huvudet men det tystnade. Normal andning. Jag blundade och somnade åter. Hoppas inte han stördes för mycket av mina snarkningar, annars förlåt! Vi hade ställt klockan på 0700 och vakande 0700. Jag förvånades över hur pigga och alerta vi var. In i duschen och först ut till frukost. TRODDE VI! På vägen till markan och frukosten passerade vi sjukgymnasterna i en samlad synkron trupp som var på väg FRÅN frukosten dessutom iklädda träningsoveraller. Hade vi hamnat i ett träningsläger för sjukgymnastarmén. Håller de på att ta över världen? Jag led i tysthet över vilken dålig människa jag är i jämförelse. Nåja först blev vi i vårat sällskap och kunde njuta av en fräsch frukost.