After work ångest

Nyss kommit hem efter ha jobbat kväll. Utan att säga för mycket så kan jag säga att vi saknar struktur på arbetsplatsen. Någon som fattar beslut och pekar med hela handen. Istället verkar det som om allt ska diskuteras, pratas om & vändas på. Det är förvisso bra men inte i alla situationer som omstruktureringar på arbetsplatsen. Det blir liksom inget gjort. Som exempel idag. Ett beslut togs för ett par veckor sedan att en omstrukturering skulle göras idag eftermiddag. När nu vi som skulle arbeta kvällspasset kom så hade väldigt lite förberetts och vi fick själva snabbt som tusan lösa flertalet frågor som man haft tid på sig att lösa innan men som man inte gjort. När vi sedan efter 4 timmar gjort och genomfört förändringen uppstod nästa problem. Hela verksamheten hade tydligen inte förberetts utan vi kanske fick återgå till det gamla systemet. Oklart ännu i skrivande stund. Tid och kraft som vi lagt ner går till spillo. Tid som vi kunde ägnat åt att producera.
Nu är jag i vart fall hemma. Det känns som jag glömt något viktigt. Fast jag har gått igenom hela min dag utan att komma på vad det skulle vara. Ångesten ligger över en som en blöt filt. Känner ni också så?

Syster Sadoma har placerat sin blogg i Långås på bloggkartan.se!

Jämvikt & Balans - J.B. helt enkelt

Efter mitt tidigare inlägg om att snubba på mållinjen ville Svenskt Näringsliv illustrera hur fel jag hade.
Så här ser situationen nu. Jämvikt och balans är ledorden.

......och så här illa kan det bli om personal kräver högre lön och bättre arbetsförhållanden.....

Hujeda mig! Så här vill vi väl inte ha det? Folk förlorar arbetet & trillar av pinn... Nä tack. Buga, bocka & var tacksam för att du har ditt jobb kvar.

Jag har placerat min blogg i Långås på bloggkartan.se!

Att snubbla på mållinjen

Varför söker ingen personal våra tjänster? Varför vill ingen arbeta hos oss? Arbetsgivaren förstår inget & försöker rycka halmstrå. Kan vi öppna en facebook grupp eller erbjuda grillkvällar på sommaren där ny personal kan träffa erfarna kollegor? Varför räcker det inte längre med att göra som vi gjort sedan 1970, locka med salta bad, kallbadhus, surfning och en fästning från medeltiden?
Svaren är ganska enkla men ligger nog på politikernivå:
Erbjud konkurenskraftig lön.
Tillsätt resurser för att avsevärt förbättra arbetsmiljön dels vad gäller bemanning, ren fysisk & psykisk arbetsmiljö.
Driv en lärande och utvecklande organisation där utbildning är lika självklart som att komma i tid till arbetet.
Tills dess får vi lägga på en extra korv på grillbrasan och bita ihop tills tänderna spricker.



Jag har placerat min blogg i Långås på bloggkartan.se!

Snipp snapp snut - så var studierna slut.

Nu äntligen är Team SLANKKs uppsats publicerad. För dem som vet hur de ska söka finns den att finna på Google Scholar.

Jag har placerat min blogg i Långås på bloggkartan.se!

HURRAAAAA FÖR OSS

Nu äntligen har "sköterskorna" i Team SLANKK levererat..... Ja jävlar. Ser fram emot att bara få vara nu ett tag.... *pust*

Jag har placerat min blogg i Långås på bloggkartan.se!

En liten blänkare

Ytterligare en blåljusserie är på gång. Man ska tydligen följa personalen på en förlossningsavdelning. Kanske inte en äkta blåljusserie men ändå heroiska hjältar och vårdande kvinnor med skinn på näsan som visas upp till allmänhetens beskådande. Sadoma blir spyfärdig av blotta tanken. Vad hände med vardagshjältarna? Missförstå inte. Jag tycker barnmorskorna är helt fantastiska, ambulanspersonalen gör ett proffsigt jobb men det är lite "been there and seen that". Vem utför allt som alla människor bara tror utför sig självt. Vem vänder din 86-åriga  pappa så han inte får trycksår, smörjer hans fötter och sedan ger honom mat. Vem fixar så att det sker en vårdplanering innan utskrivning från sjukhuset så att din demenssjuka mamma slipper komma hem ensam utan hjälp och tillsyn? Vem ser till så att toaringen är ren när du sätter dig? Den enda 112 serie som ens kom i närheten av att på ett nyanserat sätt skildra vardagslivet på ett sjukhus var "Sjukhuset" där man vid Akademiska sjukhuset fick följa vardagslivet och dess bekymmer bland alla personalkategorier och hur de påverkar varandra. Lite som komplixitetsteorin. Men det kanske är blåsljus och sirén som intresserar den grå massan?



Jag har placerat min blogg i Långås på bloggkartan.se!
Image: Rawich / FreeDigitalPhotos.net

La Reine est Morte, Vive Le Roi

Så var ett decennium av regerande över.

Tiden fastnade

Fantasin, viljan, orken och energin tycktes efter semestern vara som totalt bortblåst. Höstkänslan satte sina vassa klor i mig och kastade sig liksom över mig. Jag gjorde tappra försök till återupplivning men det var förgäves. Lika bra så att säga "go with the flow". Men så igår verkade det som om energin kom tillbaka. Efter ett besök på IKEA blev det bokhyllemontering och uppackning av de sista 10 flyttkartongerna sedan flytten till landet för 2 år sedan. Böcker, böcker, böcker. Det var som att vandra i tiden att gå igenom alla böcker sedan de tonåren och fram tills idag. Vad min smak verkligen har ändrats. När jag till slut hamnade vid Disneys bokklubb och Kalle Anka var det dags att avrunda uppackandet. Jag har sedan dess tyckts fastna i 70, 80-talet. Var idag på utbildning i landstingets nya journalsystem, ett system som verkade komma från Windows 3.1 tiden t o m min gamla Amiga 5000 hade bättre gränssnitt än det programmet. Lunchen intogs i hospitalets vackra 70-tals restaurang och till lunch blev det Flygande Jacob och pilsner. På väg hem funderade jag över om min make hade förberett middagen inför min ankomst till hemmet men jag äntrade mitt ensamma kök från 1975 med sin bruna/gula korkmatta. Ingen färdig middag. Insåg snart att om det skulle bli middag så skulle jag stå för denna. Maken föreslog fiskpinnar och potatismos. Jag orkade inte ens protestera men potatismos kan du glömma tänkte jag. Dängde ett paket djupfrysta fiskpinnar täckta av permafrost i spisen. Det fick bli makaroner som tillbehör istället. Ja ack kära tid. Ticka framåt, kryp om du vill men jag vill slippa detta lata, läskiga decennium. Placerat min blogg i Långås på bloggkartan.se

Arbeit ist das halbe Leben

Jaha då var det dags igen efter bara en dags ledighet så ska man tjäna Gud för det är nog så jag ska se på saken. När jag öppnade mitt lönekuvert var som som om jag höll på att sugas in i tomheten. Jag tittade långt in och tillslut ropade jag desperat om det fanns någon extra nolla som kunde lägga sig bakom lönesumman men inte ens ett eko kom tillbaka. Men så är jag ju så mycket ledig anser säkert min högt prisade arbetsgivare. Varje vecka får jag ju minst 2 dagars ledigt och har jag tur sammanfaller de dagarna intill varandra t e x tisdag-onsdag. Jo förutom om du jobbat helgen för då blir det tisdag, torsdag men två dagar får jag i alla fall. Man kan alltid vara tacksam för något i livet. Vårt vaksamma Väktarråd har framfört ytterligare besparingsförslag. -Minska på personalens arbetstid och överlappningstid. - Mycket klokt *stående ovationer* -Minska på arbetstiden. - Mycket klokt *stående ovationer* - Ej bevilja övertid i efterhand - - Mycket klokt *stående ovationer* Våran högt älskade ledare Storayatollan har naturligtvis lagt sin älskvärda hand över förslaget och vi alla ropar högt av glädje. Det innebär för mig som arbetar 100% att jag får 3,125 extra arbetsdagar per 10 veckor. Rent praktiskt innebär det ungefär att jag på 10 veckor får 1 ledig dag var tredje vecka och där emellan 2 lediga dagar/vecka OCH har jag tur så kan de veckor där jag har TVÅ lediga dagar sammanfalla i följd, WOW! Jag tackar Ers älskvärdhet Storayatollan för detta kloka upplägg. Hur jag sen ska minska på min övertid genom att inte förändra något i min arbetsvardag annat än att springa fortare, göra saker slarvigare och se lite mellan fingrarna är för mig helt obegripligt. Ska jag ringa min chef kl:22.00 och fråga om lov att jobba över då jag måste behandla ett lungödem eller hjärtstillestånd. Eller ska jag be om lov att jobba en halvtimme övertid varje gång jag måste stanna kvar för att det inte finns någon annan tid att utföra mitt administrativa arbete? Det är tyvärr inte så i vården att man kan hoppa över lite journalföring tills nästa dag eller nästa arbetspass. Det vore att sätta patientsäkerheten ur spel och åtsidosätta svensk lagstiftning. Lösningen som jag ser det är att ändra innehållet i arbetet. Göra det som Väktarrådet hela tiden bemöter en med när man tar upp frågan, "arbeta lite smartare". Smart är att reducera min arbetsbörda. Utföra rent "sjuksköterskearbete". Byta perifera infarkter, dela läkemedel, planera socialt, ömsint vårda patienterna, observera medicinska tillstånd och utföra medicinska ordinationer, ect, ect. Dela ut gröt, städa, utföra icke akuta transporter till röntgen och laboratorie osv får någon annan syssla med för det hinner inte jag. Jag mår dåligt när man idag måste prioritera bland basal omvårdnad. Saker som egentligen borde vara mänskliga rättigheter i Sverige. Ska patienten gå på WC och resten av de 14 patienterna äta kall mat eller ska patienten kissa i blöjan? Ska patienterna äta varm mat eller ska jag ta de akuta proverna? Ska jag ge läkemedel på rätt tidpunkt eller så jag hjälpa patienten att byta den nerbajsade blöjan? Ska jag överhuvudtaget kunna sätta mig ner i tio minuter och pausa för rasten kan jag inte ändå ta ut eller ska vi vända på de patienter som inte klarar vända sig själva och som vi inte hunnit att vända och inte kommer att hinna vända senare under dagen/kvällen, så de inte utvecklar trycksår? Egentligen så är väl önskeläget att ha 4-5 patienter och hos dem tillsammans med en undersköterska göra allt. Allt från att ronda till att hjälpa dem att äta men dit har Sverige inte ännu kommit, i varje fall inte den offentligt skattefinansierade sjukvården. Undrar om man skulle bli politiker????? Tills dess får man se sig utsedd av Gud och Storayatollan och utföra stordåd tills man faller bort. Trots allt så lyder ju vårat valspråk "Arbeit ist das halbe Leben" eller som Google translate översätter "Arbete är halveringstiden". Jag har placerat min blogg i Långås på bloggkartan.se!

Måndagsyrsel

Snart tillbaka till arbetet. Det som jag avskydde så mycket i fredags. Efter en avkopplade helg med storbak på schemat så är jag åter redo att möta veckans motgångar. I hope! Hörde på radion att landets Sjuksköterskor blir sjuka av sitt arbete. Ligger jag i riskzonen? Nej, bäst att hantera stressen på det sätt jag är bäst på, förtränga. Tills vi ses!

Mera död

Min frånvaro har lyst med sin tillvaro sista tiden. Jag har helt enkelt inte orkat engagera mig i världen. Arbetet har med sina sylvassa klor sugit tag i mig. Dragit mig ner mot avgrunden men jag har försökt att kämpa emot. De få stunder jag kunnat klä av mig rollen som det offentligas hembiträde har jag fått kämpa med hemmets vedermödor. Jobbet känns just nu som en stor svart kleggig obehaglig sörja som man måste doppa sig i då och då för att kunna få penningar till brödfödan. Ständig sjukdom bland personal, underbemanning, miljoner av irriterande tidsstjälande saker som ingen kan, hinner eller orkar ta itu med för arbetsbördan är så stor. Jag satt och funderade på idag när jag jobbade mitt kvällspass, att under detta pass har jag spenderat 70-75% av min arbetstid till att fylla på, leta reda på saker som borde finnas där det ska finnas, göra saker som en annan kollega redan borde ha gjort, tänkt ut saker andra borde ha tänkt på, gjort saker andra borde ha gjort så jag kunde koncentrera mig på det som jag egentligen skulle göra. Senare på parkeringsplatsen efter jobbet och efter en timmas övertid kände jag att här skulle jag kunna lägga mig ner och bara dö. Jag är i och för sig lagd åt det dramatiska hållet men min tid var nog inte kommen än. Jag använde mina sista krafter för att ta mig till bilen, satte mig bakom ratten för att sedan stänga av nästan all hjärnkapacitet. Det är inte så att denna arbetsbörda hållit i sig i några dagar, ett par veckor eller månader. Det känns som ett par år. Kanske är det dags för mig att säga upp mig och söka ett nytt jobb? Jag älskar verkligen mitt arbete men det är min arbetssituation jag känner avsky inför. Kan det vara så att skeppet är sjunkande och att det inte blir bättre än såhär? Många av mina arbetskamrater har redan lämnat. Är jag som skeppsråttorna och lämnar sist? Egentligen hade det inte behövt vara såhär. Lösningen är enkel, lite för enkel för en del men sanningen ligger helt sonika i budgeten. Budget för mera personal. Jepp så enkelt är det. Massan av ledning och överhet håller säkert inte med och har säkert miljontals invändningar mot denna enkla lilla sanning. Men trots allt en sanning är det. Man kan ändra arbetssätt, rutiner och lokaler hur mycket som helst, och missförstå mig inte jag är inte emot sådana förändringar men man måste också ha personal som kan utföra och framför allt, orka utföra. Nu har jag fått ur mig mina stormande känslor för ikväll. Jag har en ledig helg framför mig som jag hoppas kan ge mig lite sinnesfrid och ro innan det är måndag igen. God natt livet vart du än är!

Festångest

Så var det 2 dagar kvar tills den stora klinikfesten. Det var säkert sju år sedan sist jag gick på en sådan fest men i år hade jag lagt mig ledig. Temat för i år är "Bling Bling, Glitter och Glamour". Problemet är att jag inte känner mig särskilt glittrig. Känner inte riktigt för att gå men min närvaro avkrävdes särskilt i år. Man hade gjort upp planer för mig att deltaga i skönsång inför avtackningen av en läkare. Jag försökte desperat att få folk att förstå att min sångröst håller endast i duschkabinen och att man inte kommit så långt i den medicinska vetenskapen avseende trummhinnetransplantationer men från festkommittén slog man ironisk nog dövörat till. Till trots ställde jag upp plikttrognast. Det är ju trots allt tingens ordning att rangen lyder Gud-Konungen-Överläkaren. Sedan när överläkaren valde att åka och fiska istället för att deltaga på festen föll en stor sten från mitt hjärta. Men det är försent att backa ur från festen nu. Vad göra? Maken har fått en hemsk förkylning, kan det smitta? Det är åter jobbkväll och det är dags att skrida till verket.

Utveckling

Jo så var jag här igen efter 11 dagar av tystnad. Semestern tog abrupt slut och verkligheten hann i kapp mig. Problemet var att jag inte hann i kapp verkligheten. Jag hade liksom inte förberett mig på att ledigheten skulle ta slut. Hela tiden så har jag känt att jag skulle behövt en eftersemester alltså en form av semester från semestern. Just idag känns det dock som jag är i fas med mig själv och jag hoppas att den känslan varar ett slag. Kom nyss hem från våran utvecklingsdag. Landstinget hade älskvärdheten att inbjuda oss till Tylöbäck Hotell och Konferensanläggning. Vi behandlade ämnen som framtiden, mål, visioner och allt annat som hör en utvecklingsdag till. Det bjöds på kaffe, lunch, middag och även om restaurangen såg ut som ett marketenteri eller en skolbespisning så var dock maten utsökt. Kan rekommenderas. Vädret passade ju också på att vara fint dagen till ära. En rolig grej var att alla sjukgymnaster från sjukhuset var där och hade utvecklingsdag samtidigt som oss. Vi beblandade oss inte sådär flitigt utan bara nickade lite igenkännande i markan. En annan sak som slog mig var att medan sjukgymnasterna satt och hade lektion. Ja, lektion det vet jag förståss inte med all säkerhet men de satt som om de vore på en lektion med en lärarinna bakom katedern som pekade med pekpinnen och skrev på tavlan. Vad gjorde sjuksköterskorna då? Jo, drack sprit och rökte. Ja inte bara några få sjuksköterskor det var alla sjuksköterskor och undersköterskor! Medan sjukgymnasterna hade tipspromenad och något vad som såg ut som orientering vad gjorde vi då. Jo... drack sprit och rökte. När sedan sjukgymnasterna hade lagt sig för att sova efter sitt antagligen sista uttömmande möte slash lektion klockan 23.00. Vad gjorde vi då? Jo... ni gissade rätt, drack sprit och rökte. När hela sjukgymnastikkåren sov som små lamm i sina sängar senare på natten. Vad gjorde vi då? Jo lekte Sanning eller Konsekvens, och.... drack sprit och rökte. Är det nått fel på oss eller är vi oseriösa? Tylöbäck H&K hade underbara sängar som man sov gott i. Men i natt så vakande jag till vid två tillfällen. Första gången med en gigantisk kramp i ena vaden. Jag kunde inte skrika ut min smärta eftersom jag hade en rumskamrat och denne antagligen skulle vakna vettskrämd och dessutom så var detta första gången vi sov i samma rum, så självkontroll var ett måste. Krampen släppte dock inte utan jag fick utdela flera kraftiga karateslag över vaden för att bryta krampen. Jag har fortfarande lite ont i vaden. Uppvaknande numero två var när min rumskamrat harklade till lite, sedan värre och värre som om han hade en slemklump i halsen och sedan därefter tre fyra gånger som om han satt en PET flaska i halsen. Då vakande jag till på riktigt men tänkte händer det en eller två gånger till så tänder jag lampan och kollar livstecken. Jag började gå igenom Heimlich manöver i huvudet men det tystnade. Normal andning. Jag blundade och somnade åter. Hoppas inte han stördes för mycket av mina snarkningar, annars förlåt! Vi hade ställt klockan på 0700 och vakande 0700. Jag förvånades över hur pigga och alerta vi var. In i duschen och först ut till frukost. TRODDE VI! På vägen till markan och frukosten passerade vi sjukgymnasterna i en samlad synkron trupp som var på väg FRÅN frukosten dessutom iklädda träningsoveraller. Hade vi hamnat i ett träningsläger för sjukgymnastarmén. Håller de på att ta över världen? Jag led i tysthet över vilken dålig människa jag är i jämförelse. Nåja först blev vi i vårat sällskap och kunde njuta av en fräsch frukost.

Semestertimmarnas första skälvande minuter

Nu verkar jag bli ledig om nu ingen blir sjuklig på arbetet. Trots detta infinner sig inte den där unika semesterkänslan. Tvärt om. Vet inte om det rör sig helt sonika om semesterångest. Känns konstigt att bara vara hemma och inte gå till jobbet i morgon. Arbetsdagens abrupta slut bidrog säkert. Ett vanligt "Tack ska ni ha, hej!". Jag hade inom mig en bild där arbetskollegorna står uppradade i korridoren avtackar och hälsar en välkommen tillbaka om en månad spelandes pukor och valthorn, eriksgata genom korridorerna. Nja kanske inte ändå... Jag har nog en för stark fallenhet för det dramatiska och flärdfulla. Nu ska jag hälla upp en stor whisky. Luta mig tillbaka i trädgårdsstolen och försöka ställa in mig på semester.

Måndag

En ganska lugn och trevlig måndag på arbetet. En sådan måndag man hela tiden längtar efter men aldrig får uppleva. Trots detta var det svårt att masa sig upp. Jag hade väldigt svårt att sova. 28 graders värme i huset trots tvärdrag och fläktar. Makens oroliga vankande upp och ner i trapporna. Ja han kunde inte inte heller sova. Till slut på morgonen mobiliserade jag mina sista motoriska krafter ut i bilen. Fanns det inte en autoinställning här någonstans... Jag kom till arbetet trött och eländig. Blev lite glad över att jag skulle få träffa samma patienter som i fredags. Jag kände dem väl och behövde inte läsa in mig från grunden. Ronden gick som en blixt. Det var inte för mycket att göra. Telefonen vidarekopplad. 1 ny patient som jag kunde ge hela min uppmärksamhet på. Allt var ju som sagt perfekt. Förutom min begynnande semestertrötthet. Den hade verkligen redan givit sig till känna förra veckan men just idag var den som en mörk skugga som hindrade allt att tränga igenom. Jag satt liksom fast som i en kokong. Inuti huvudet kunde jag bara höra en metallisk röst räkna ner: "Time to vacation - minus 80 hours, 45 minutes, ten seconds and couting.." Varje sekund tickade. Varje sekund kändes som ett år. Jag var lidande. Jag var i nöd men mådde än dock rätt bra eftersom arbetsdagen ej lämnat något vidare att önska. Jag nu var det bara några dagar till. Jag hade ansökt om kompledigt men en kollega från en annan avdelning vill gå med mig i morgon och lära sig övervakningen och lite annat så jag ställer upp. Gick in till chefen och frågade ödmjukast om man högtidligen fick ansöka om kompledighet onsdag + torsdag i semestertider. Det var lite för många folk hela denna veckan så det gick bra. Jag erbjöd mig att jobba om någon var sjuk eller dylikt tills min riktiga semester startade. Nu känns livet genast lite lättare. Konstigt att man kan helt varva ner så och bara stänga av logik och kroppsfunktioner men jag antar att man är helt matt efter ha slitit ett helt år för det har vi verkligen allesammans på mitt arbete. Nu ska jag vila inför kvällens middag. Jag väntar med spänning på vad maken har lagat för kulinariska läckerheter. Tills vi ses!

Jag har placerat min blogg i Långås på bloggkartan.se

Trött och less

    Äntligen hemma från arbetet. Jobbigt som vanligt och jobbade över som vanligt. Kan inte gå in i några detaljer här på bloggen pga tystnadsplikt men jag dööör sakta inombords.
Jag längtar efter att stå i kassan på ICA. Ska därför bli kul att sälja korv på Annebergsbanan i Varberg på onsdag. Jag och några arbetskamrater står i en korvmoj där och kränger hamburgare, korv, godis, läsk, chips samt en massa annat. Tänka sig att bara stå hjärndöd och slå i kassan. Nja riktigt så är det inte men det känns så nu. Avkopplande. Kom gärna och besök oss där så kanske ni får en liten gratis korvstump.
    Takläggningen fortsätter som planerat men vi måste nog lyfta bort balkongen på framsidan och lägga nytt plåttak och bjälkar därunder även byta papp under yttertaket. Ledsen att säga det men det ser nog mörkt ut på semesterfronten i år. ;-/ Men jag hoppas på fler sommrar...
Nu ska jag verkligen gå och sova.Vi kanske ses på onsdag.

Natti
Sadoma


Jag har placerat min blogg i
Långås på bloggkartan.se

Ett försvinnande tak

Jag måste själv få säga att under gårdagens grillfest med arbetskramraterna var jag tapper. Det hela började på arbetet. Som tur var det inte super mycket att göra. I vården är det alltid mycket att göra men just idag så kunde man gå hem när ens arbetstid var slut och då får man vara glad. Nåja hade ju insett dagen innan att jag inte hade möjlighet att åka hem, duscha och göra mig iordning utan fick göra detta på arbetet. Undertecknad har lite av en fobi för offentliga tvagningsinstitutioner. Man kan inte sluta tänka på alla som har fotsvamp och fotvårtor som trycker ner sina smittsporer i linoleummattan. När jag och min gode kollega Psycho (kör med nicknames igen) mötte upp Schäzz och Syster fick vi gå genom halva stan för att komma ner till stranden och Majas. Sadoma och Schäzz ropade efter taxi men våra böner hörsammades icke av våra kollegor. Underbart härligt på stranden, bara det inte regnat och blåst men grillat fick vi och trevligt hade vi. Mera bilder från vår grillfest finns i bildarkivet. Leta bland albumen där. Idag oerhört trött och illamående. Man skulle kunna kalla det för bakfylla men jag tror närmast på någon form av influenza. Ångestens mistlur brölar över bygden. Den skälver i en och man kan inte riktigt bli kvitt den. Undrar varför man får bakfylleångest eller i mitt fall influenzaångest. Det har jag inte fått i den grad tidigare, en kollega sa att det kommer med åldern. Undrar om det är så. Hela dagen har det dunkat och när jag tittade ut med mina pliriga ögon så var halva taket borta. Jobbarna hade kommit och monterat ner 1/4 av yttertaket. Nu får ni alla hålla tummarna på att allt klaffar. Ikväll är vi bjudna till kalas av våra kära grannar. Jag antar man man i oöverskådlig tid kommer att benämna kvällen som Långås Gästabud. Måste också säga att det är oerhört trevliga människor här omkring. Trivs som fisken i vattnet.