Morgonen började med en akututryckning.
Gästernas bil startade inte och svärmor var i desperat jakt efter en som kunde fixa det.
Naturligtvis ställde jag fast vetandes inombords att jag inte var rätt person för uppdraget. Men när svärmor kallar då finns det ingen återvändo.
Jag slängde kaffet i halsen och begav mig mot Tvååker. Där stod en hel familj än mindre vetandes om vad som var fel. Jag såg deras förväntansfulla blickar när jag klev ur bilen.
Nja, tänkte jag för mig själv. Jag kanske ser ut som Bosse bildoktor men är egentligen en ulv i fårakläder.
Batteriet verkade urladdat för lamporna lös svagt. Så vi provade med startkablar. Lyckligtvis är jag inte helt tappad... men tyvärr fel lösning.
Jag kollade säkringarna. Bilen gav inte ifrån sig en suck. En svag brummande från bensinpumpen men ingen annat. Inte ens ett ööö öö ööö från startmotorn. Jag såg hur barnens lystna blickar slocknade och stelnade till. De skulle aldrig få komma hem. Katrineholm var en lång väg bort.
Jag var tvungen att ringa jouren. Situationen började likna jobbet. Jag förklarade symptom och status och våran Benny Bildoktor kom.
Han tittade, undersökte och kollade på ett par saker, under tiden så bjöd svärmor på smörgåstårta, sen sa han: "det är startmotorn, vi kan bogsera igång den eller så får ni lämna in den".
Jag såg hur familjen tänkte och grunnade. Vi kör! sa de raskt.
Sagt som gjort vi bogserade igång den. Nu var de tvungna att köra oavbrutet till Katrineholm utan att stänga av bilen. Undrar hur det gick?
När jag kom hem så var det bara att börja med det jag egentligen skulle ha gjort. Rensa häcken från sly, stengärdsgården och sopa gatan invid.
Det var ett fasligt jobb i 30 graders värme. Jag höll på att infarcera på kuppen.
Efter en 6-7 timmar var jag färdig; slutkörd, hungrig, törstig, skitig och huvudvärk trots mitt inmundigande av 3 liter vatten men jag måste ju erkänna att det blev väldigt tjusigt efteråt.
Det blev raka vägen in i duschen och sen soffan. Man hinner verkligen fundera när man står där och hackar, skrapar och sopar. Jag funderade ut en önskelista över saker jag skulle behövt genom alla dessa månader vi bott här och svurit över att inte ha haft.
1) Snöslunga
2) Lövsug/blås
3) Sopmaskin
4) Eldriven häcksax
5) Röjsåg
6) Vedkap
7) Motorsåg
8) Släpkärra med stålgrindar
Listan är egentligen hur lång som helst men den får publiceras en annan gång. Istället glädjer jag mig åt att min gode svärfader har långtidslånat oss Nr. 5-8. Tack!
Det hade varit enklare om man hade folk som gjorde dagsverken åt en. Jag hade gärna betalat med kaffe, bullar, mat och husrum men tyvärr så verkar tiden ha sprungit förbi mig.
Jag ger mig den på att införskaffa Nr 1-4 inom en snar framtid för mitt psyke och kropp orkar inte genomlida samma procedur nästa år.
Takläggarna har nästan reglat upp hela taket lite över 200kvm. Jag blev förvånad över att så lite tak till så mycket yta. Men tittar man noga är det massvis av plåt ovanpå varandra.
Ångestens mistlur ljuder "as we speak". Arbetet i morgon. Fyra dagar kvar tills semestern. Jag vet inte om jag står ut med att vänta. Jag har ansökt om kompledighet inför mina sista tre arbetsdagar.
Nu ska er undertecknad sova. Djupt och länge förhoppningsvis.
Morgonen började med en akututryckning.
Gästernas bil startade inte och svärmor var i desperat jakt efter en som kunde fixa det.
Naturligtvis ställde jag fast vetandes inombords att jag inte var rätt person för uppdraget. Men när svärmor kallar då finns det ingen återvändo.
Jag slängde kaffet i halsen och begav mig mot Tvååker. Där stod en hel familj än mindre vetandes om vad som var fel. Jag såg deras förväntansfulla blickar när jag klev ur bilen.
Nja, tänkte jag för mig själv. Jag kanske ser ut som Bosse bildoktor men är egentligen en ulv i fårakläder.
Batteriet verkade urladdat för lamporna lös svagt. Så vi provade med startkablar. Lyckligtvis är jag inte helt tappad... men tyvärr fel lösning.
Jag kollade säkringarna. Bilen gav inte ifrån sig en suck. En svag brummande från bensinpumpen men ingen annat. Inte ens ett ööö öö ööö från startmotorn. Jag såg hur barnens lystna blickar slocknade och stelnade till. De skulle aldrig få komma hem. Katrineholm var en lång väg bort.
Jag var tvungen att ringa jouren. Situationen började likna jobbet. Jag förklarade symptom och status och våran Benny Bildoktor kom.
Han tittade, undersökte och kollade på ett par saker, under tiden så bjöd svärmor på smörgåstårta, sen sa han: "det är startmotorn, vi kan bogsera igång den eller så får ni lämna in den".
Jag såg hur familjen tänkte och grunnade. Vi kör! sa de raskt.
Sagt som gjort vi bogserade igång den. Nu var de tvungna att köra oavbrutet till Katrineholm utan att stänga av bilen. Undrar hur det gick?
När jag kom hem så var det bara att börja med det jag egentligen skulle ha gjort. Rensa häcken från sly, stengärdsgården och sopa gatan invid.
Det var ett fasligt jobb i 30 graders värme. Jag höll på att infarcera på kuppen.
Efter en 6-7 timmar var jag färdig; slutkörd, hungrig, törstig, skitig och huvudvärk trots mitt inmundigande av 3 liter vatten men jag måste ju erkänna att det blev väldigt tjusigt efteråt.
Det blev raka vägen in i duschen och sen soffan. Man hinner verkligen fundera när man står där och hackar, skrapar och sopar. Jag funderade ut en önskelista över saker jag skulle behövt genom alla dessa månader vi bott här och svurit över att inte ha haft.
1) Snöslunga
2) Lövsug/blås
3) Sopmaskin
4) Eldriven häcksax
5) Röjsåg
6) Vedkap
7) Motorsåg
8) Släpkärra med stålgrindar
Listan är egentligen hur lång som helst men den får publiceras en annan gång. Istället glädjer jag mig åt att min gode svärfader har långtidslånat oss Nr. 5-8. Tack!
Det hade varit enklare om man hade folk som gjorde dagsverken åt en. Jag hade gärna betalat med kaffe, bullar, mat och husrum men tyvärr så verkar tiden ha sprungit förbi mig.
Jag ger mig den på att införskaffa Nr 1-4 inom en snar framtid för mitt psyke och kropp orkar inte genomlida samma procedur nästa år.
Takläggarna har nästan reglat upp hela taket lite över 200kvm. Jag blev förvånad över att så lite tak till så mycket yta. Men tittar man noga är det massvis av plåt ovanpå varandra.
Ångestens mistlur ljuder "as we speak". Arbetet i morgon. Fyra dagar kvar tills semestern. Jag vet inte om jag står ut med att vänta. Jag har ansökt om kompledighet inför mina sista tre arbetsdagar.
Nu ska er undertecknad sova. Djupt och länge förhoppningsvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar